Vad du faktiskt dricker

De flesta bär runt på en rangordning som ser ut ungefär så här:

champagne → cava → prosecco

En glidande skala av pris och finhet, där Cava ligger i mitten som ett vettigt kompromissval.

Den rangordningen är fel. Inte i smaken — där får du tycka vad du vill — utan i var linjen går.

Metoden är skiljelinjen

Champagne och Cava görs på samma sätt. Ett färdigt basvin buteljeras med socker och jäst, korken sätts på, och sedan jäser vinet en andra gång inne i den förslutna flaskan. Koldioxiden har ingenstans att ta vägen. Den löser sig i vinet, och den döda jästen ligger kvar och ger vinet den brödiga, nötiga tonen med tiden.

Det kallas traditionella metoden. Det tar månader eller år, det kräver att varje flaska hanteras för sig, och det är hela anledningen till att champagne kostar som det gör.

Prosecco görs inte så. Där sker andrajäsningen i en stor ståltank, och vinet tappas på flaska under tryck. Det är snabbare, billigare och ger en annan sorts bubbla — lättare, fruktigare, mindre av det brödiga.

Alltså:

champagne = cava | prosecco

Cava ligger på champagnens sida av linjen. Skillnaden mot champagne är geografi och druvor. Skillnaden mot prosecco är själva hantverket.

Druvorna

Champagne använder i huvudsak tre: chardonnay, pinot noir och pinot meunier.

Prosecco kräver minst 85 % glera.

Cava tillåter nio: de tre katalanska baserna macabeo (mest planterad), xarel·lo (näst mest, och den som allt oftare kallas Cavas signaturdruva) och parellada — plus chardonnay, subirat parent, samt de blå garnacha, trepat, monastrell och pinot noir.

Det är fler druvor än någon förväntar sig, och det är en av anledningarna till att Cava spänner över så vitt fält i smak.

Så vad betyder det praktiskt?

Att när du köper en Cava för hundratrettio kronor får du samma tillverkningsmetod som i en flaska för sexhundra. Du får inte samma vin — lagringen, läget och druvorna skiljer — men du får inte en genväg.

Det är ovanligt. I det mesta annat betalar man för metoden.