Brevet från Champagne

Cava har en antagonist, och relationen är äldre och surare än man tror.

Vi fick inte heta champagne

Under lång tid såldes spanskt mousserande som just det: champán, spansk champagne. Metoden var densamma, munnen märkte skillnad men etiketten hjälpte till, och ingen tyckte det var särskilt konstigt.

Fransmännen tyckte det var mycket konstigt. Under 1970-talet drev franska myndigheter igenom att namnet skulle bort, och Spanien fick hitta på ett eget. Man tog ordet för den plats där flaskorna låg och mognade: källaren. Grottan. Cava.

Det låter som en fotnot, men tänk på vad som hände. Ett helt lands mousserande vin fick byta namn, inte för att produkten ändrades, utan för att någon annan ägde ordet.

Den officiella ursprungsbeteckningen D.O. Cava kom först 1986.

Vad Cava egentligen håller borta

Det sägs ofta att Cava är “billig champagne”. Det är fel på ett intressant sätt: det är inte billigare champagne, det är samma metod på annan mark. Men det är sant att man betalar mindre, och det är där något händer.

För det Cava faktiskt håller borta är inte törsten. Det är högtidligheten.

När en flaska kostar sexhundra kronor blir den ett projekt. Den kräver ett tillfälle värdigt sig själv, den ska drickas med rätt personer ur rätt glas, och halvvägs genom kvällen kommer någon att säga något om jordmånen. När flaskan kostar hundratrettio försvinner allt det. Kvar blir bara vinet och kvällen.

Det är inte en nedgradering. Det är en befrielse.

Insändare · ett brev har inkommit till förlaget

Till förläggaren för Allt blir bättre med Cava

Bäste herre eller fru,

Det har kommit till min kännedom att ni ämnar utge en bok som hyllar ett mousserande vin som inte är mitt.

Jag vill påminna om ordningen. Vi hade munkarna. Vi hade kritan. Vi hade grevinnan som uppfann omskakningen och änkan som uppfann resten. Vi hade, får jag tillägga, namnet — vilket vi behöll efter viss ansträngning, och det vill jag att ni noterar.

Och nu detta. En bok. På svenska. Om ett vin från Penedès, som enligt er egen text görs “på exakt samma sätt” som jag. Ni skriver det rakt ut, i kapitel ett, som om det vore en upplysning och inte ett övergrepp.

Jag har läst er statistik. Jag känner till att svenskarna köper mer av deras finaste klass än något annat folk på jorden. Ni behöver inte upprepa det i varje kapitel.

Jag noterar dock — och detta är det enda i er bok som visar omdöme — att man vid er Nobelbankett fortfarande serverar mig. I Blå hallen, framför er kung. Det gläder mig att någon i ert land har kvar sinnet för proportioner.

Jag kräver härmed: (1) att ordet “samma metod” stryks ur samtliga upplagor, (2) att ni upphör att kalla trettiosex månaders lagring för “toppen”, (3) ett kapitel om mig, minst lika långt, och (4) att den där tisdagen tas bort helt. Tisdagar är inga tillfällen.

Med förbindliga men bestämda hälsningar,

Champagne (sedan 1600-talet, vilket ni gärna får trycka i fetstil)

Redaktionens svar. Tack för brevet, som vi läste med stor respekt och en viss munterhet. Era krav kan vi tyvärr inte tillmötesgå — metoden är densamma, och det är inte vi som bestämt det. Vad gäller Nobelbanketten har ni helt rätt, och vi återkommer till den saken i ett eget kapitel; ni kommer att gilla det mindre än ni tror.

Tisdagen står kvar.

Men stolen är framdukad. Vi lovar att ställa er i den kalla änden av kylen, precis som ni föredrar.