Undantaget

Det här är bokens obekväma kapitel, och det står tidigt så att ingen ska tro att vi gömmer det.

Sverige köper mer Cava i den absoluta toppklassen än något annat land på jorden. Etta i världen på Paraje Calificado. Tvåa på Reserva. Och när vi dukar upp landets mest bevakade middag — Nobelbanketten, tionde december, Blå hallen, kungen och laureaterna och tolvhundra gäster — då häller vi upp fransk champagne.

Vad som serveras

Vid banketten 2025 stod en Eric Rodez Blanc de Noirs Grand Cru på bordet. Tidigare år har det varit andra champagner.

Detta har vi från två oberoende källor men har inte kunnat verifiera formellt, så det står här med reservation. Menyn offentliggörs varje år på bankettdagen — kontrollera själv om du vill vara säker.

Är det ett svek?

Nej. Men det är en spänning, och den är intressantare än en ren hyllning skulle vara.

För det som händer i Blå hallen är precis det den här boken argumenterar mot: att tillfällets tyngd ska avgöra flaskans ursprung. Ju finare middag, desto mer fransk. Det är inte ett smakbeslut, det är ett statusbeslut — och det fattas av samma land vars vanliga människor, i tysthet, byggt världens mest kräsna Cava-konsumtion.

Man kan säga att Sverige har två dryckesjag. Det officiella, som väljer champagne när kameror är på. Och det verkliga, som en tisdag i mars köper en Gran Reserva utan att göra en sak av det.

Boken håller på det andra.

Vad du gör den tionde december

Titta på sändningen. Läs menyn när den släpps. Och öppna något av det du faktiskt tycker om.

Om du vill ha en riktigt fin gest: ta en Paraje Calificado. Det är den klass svenskar köper mest av i hela världen, det är trettiosex månader på jästfällningen från en enda vingård, och det kommer inte att finnas i Blå hallen.

Skåla åt stadshuset ändå. De vet inte vad de missar.